Våren ska visst vara här nu; maj räknas definitivt till vårmånaderna. Jag tycker dock att det är lite kallt fortfarande. Förra året sådde jag sallad i trädgårdslandet den första maj, i år är det inte att tänka på. Maj är, trots allt och förhoppningsvis, månaden då allt börjar växa så att det knakar. Förhoppningsvis på fler ställen än i mina rabatter!
I den lilla byhåla där jag och min man bor är jag genom mitt arbete en småkändis. Därför var det jag som fick den stora äran att igår hålla Valborgstalet till våren vid brasan. Ja, det var mitt första valborgsmässotal och om det blev mitt sista blir jag inte ledsen för det. Firandet av Valborg var för övrigt väldigt lugn, inget alls i stil med studentidens glada tillställningar.
Första maj har också den förflutit i stillhet. Jag har aldrig varit politiskt aktiv så någon demonstration för min del var det aldig tal om. Grannarna for iväg dock och på sonens plakat hade åttaåringen prydligt präntat: Högre veckopeng! Hoppas att han får gehör för sin politiska propaganda.
Har du lust att läsa mitt Valborgstal, så här dagen efter, så kan du göra det här nedanför...
Du kommer varje år, jag
vet ju det. Ibland kommer du smygande, men nu på sista tiden känns det mer som om
du bara har slagit in dörren och bara stått där, liksom: Hej, här är jag!
Och du vet att du är
välkommen, att du är så obeskrivligt vacker att poeterna aldrig tröttnar på att
försöka klä dig i ord och därför vet du också att när du väl har kommit så får
du stå i centrum och alla lämnar sina hem och hus för att vara hos dig. Och vi
försöker ta med dig hem och stoppa dig i vaser, plocka dig och koka sylt och
saft av dig, fotografera dig och sätta in dig i album, dansa för dig, sjunga
för dig, hylla dig och berömma dig.
Och visst är du vacker,
så obeskrivligt härlig och underbar att det känns övermäktigt att beskriva dig,
men tro inte att din sol lyckas att blända mig helt. För bara för att du vet
att alla hyllar dig så ska du inte tro att du är felfri bara för det. Nejdå,
samtidigt som din sol värmer så tvingar du folk att ta av sig kläderna och
kleta in sig i solskyddskrämer för att skydda sig mot ont svid, och samtidigt
som den vackra fjärilen förundrar så påminns man om getingstick, ilskna myggor
och sömnlösa nätter. Du visar alla mina bekanta hur skitiga fönsterrutor jag
har och hur många dammråttor som virvlar runt därhemma, vilket tvingar mig till
att städa. Och för den som föredrar att inte vara ute och hänga med dig så
finns det bara dåliga repriser på TV.
Men du vet att du
saknar konkurrens, därför kan du bete dig hur du vill utan att vi vågar klaga
allt för mycket. För lika säkert som att du kommer när du så önskar så vet jag
ju, hur mycket jag än försöker fotografera dig och koka saft av dig och sätta
dig i vaser, att du kommer att lämna mig. Och du vet att du kommer att vara
saknad och efterlängtad och att dina getingstick och sönderbrända armar och
dåliga TV-repriser snart kommer att vara glömda och förlåtna.
Ja, du vet att jag
förlåter dig allt och längtar efter dig när du inte är hos mig eftersom ingen
finns som är som du. För även om du lämnar mig vet jag ju att jag kan lita på
dig och att du kommer tillbaka varje år och varje år, precis när du står där i
dörren och säger: Här är jag igen!,
så tänker jag: Åh, tänk att jag fick
träffa dig igen!, och jag ser på dig och tänker: Du är dig lik, jag hade bara glömt hur otroligt vacker du är! Och
du vet att jag vill vara hos dig så mycket jag bara hinner innan du lämnar mig
igen.