Öppen himmel...

 

Regnet passar iallafall bra ihop med mitt humör!

 



Allt det bästa i världen...

Att arbeta hemifrån är så otroligt skönt; jag älskar dagarna då det är möjligt. Jag kan sitta vid mitt skrivbord i oanständigt fula kläder, barfota, med ruffsigt hår och inte en skugga av make i ansiktet. Och just som jag sitter där kommer finfina mannen hem och lagar lunch och vi äter tillsammans innan han måste iväg igen och jag tillbaka till mitt. Då känner jag att jag nästan är hel, att allt det bästa i världen redan är mitt.

Hej våren!

Hej, hej våren!

Jag har längtat efter dig en hel del i vinter. Särskild de dagar som var kalla och snöiga. Jag kommer särskilt ihåg en morgon i januari då jag skulle åka till jobbet tidigt en morgon. Som du vet har vi ju två dörrar i hallen, innerdörren och ytterdörren. Ja, vi har ju ett litet hål i ytterdörren och eftersom dörren är original 1700-tal får vi ju inte byta ut den, men med innerdörren är det inga problem. Den här tidiga morgonen i januari då jag hade så bråttom så föll det in en hel liten driva av snö i hallen när jag öppnade innerdörren. Under nattens vinande snöstorm hade snöflingorna bildat en liten driva mellan våra dörrar. Då, våren, längtade jag efter dig.

Nu när du äntligen är här vill jag bara hänga med dig, vara tillsammans med dig, göra roliga saker ihop med dig. Jag vill spara dig och tar med mig kameran för att fotografera dig. Jag vill ta med dig hem och plockar en bukett Vitsippor till mitt köksbord. Jag vill att du ska dröja dig kvar hos mig ett litet tag till, för ingen finns som är som du. Inte ens den strålande sommaren!

                              Din vän för evigt!

Vem följer dig?

Jag kommer ihåg dig och jag tror aldrig att jag kommer att glömma! Bara om jag blir mycket, mycket gammal och senil. Nej, förresten inte ens då kommer jag att glömma.
Jag kommer ihåg första gången vi sågs. Jag minns vad du hade för kläder på dig. Jag minns dina första ord till mig. Jo, jag kommer faktiskt ihåg, fast det var så länge sedan. Hur skulle jag kunna glömma det!
Vi har gjort en massa saker tillsammans genom åren som har lagts till varandra. Vi har cyklat på dammiga grusvägar vackra sommardagar, rest genom hela Europa med tåg, samtalat om saker som är viktiga en hel natt, druckit saft under ett päronträd, hoppat hopprep (fast vi var vuxna), sjungit tillsammans, skrattat tillsammans, gråtit tillsammans. Ja, vi har varit vänner, riktiga vänner!
Ibland brukar jag tänka vad jag hade varit om inte vi hade träffats. Som ett glas läsk utan kolsyra. Som ett punkterat däck. Som en fjäril utan vingar. Som en gräshoppa utan hopp.
Men nu har vi träffats och jag vet att du skulle följa mig, också in i mörkert!

Jag hoppas att ni alla har minst en vän som är som mina!

 

Underbara...

Underbara sommar, jag längtare efter dig!

 

 

 

 

 

Hoppas du kommer snart!



Våren ska visst vara här nu...

Våren ska visst vara här nu; maj räknas definitivt till vårmånaderna. Jag tycker dock att det är lite kallt fortfarande. Förra året sådde jag sallad i trädgårdslandet den första maj, i år är det inte att tänka på. Maj är, trots allt och förhoppningsvis, månaden då allt börjar växa så att det knakar. Förhoppningsvis på fler ställen än i mina rabatter!

I den lilla byhåla där jag och min man bor är jag genom mitt arbete en småkändis. Därför var det jag som fick den stora äran att igår hålla Valborgstalet till våren vid brasan. Ja, det var mitt första valborgsmässotal och om det blev mitt sista blir jag inte ledsen för det. Firandet av Valborg var för övrigt väldigt lugn, inget alls i stil med studentidens glada tillställningar.

Första maj har också den förflutit i stillhet. Jag har aldrig varit politiskt aktiv så någon demonstration för min del var det aldig tal om. Grannarna for iväg dock och på sonens plakat hade åttaåringen prydligt präntat: Högre veckopeng! Hoppas att han får gehör för sin politiska propaganda.

 

 

 

Har du lust att läsa mitt Valborgstal, så här dagen efter, så kan du göra det här nedanför...

 

Du kommer varje år, jag vet ju det. Ibland kommer du smygande, men nu på sista tiden känns det mer som om du bara har slagit in dörren och bara stått där, liksom: Hej, här är jag!

Och du vet att du är välkommen, att du är så obeskrivligt vacker att poeterna aldrig tröttnar på att försöka klä dig i ord och därför vet du också att när du väl har kommit så får du stå i centrum och alla lämnar sina hem och hus för att vara hos dig. Och vi försöker ta med dig hem och stoppa dig i vaser, plocka dig och koka sylt och saft av dig, fotografera dig och sätta in dig i album, dansa för dig, sjunga för dig, hylla dig och berömma dig.

Och visst är du vacker, så obeskrivligt härlig och underbar att det känns övermäktigt att beskriva dig, men tro inte att din sol lyckas att blända mig helt. För bara för att du vet att alla hyllar dig så ska du inte tro att du är felfri bara för det. Nejdå, samtidigt som din sol värmer så tvingar du folk att ta av sig kläderna och kleta in sig i solskyddskrämer för att skydda sig mot ont svid, och samtidigt som den vackra fjärilen förundrar så påminns man om getingstick, ilskna myggor och sömnlösa nätter. Du visar alla mina bekanta hur skitiga fönsterrutor jag har och hur många dammråttor som virvlar runt därhemma, vilket tvingar mig till att städa. Och för den som föredrar att inte vara ute och hänga med dig så finns det bara dåliga repriser på TV.

Men du vet att du saknar konkurrens, därför kan du bete dig hur du vill utan att vi vågar klaga allt för mycket. För lika säkert som att du kommer när du så önskar så vet jag ju, hur mycket jag än försöker fotografera dig och koka saft av dig och sätta dig i vaser, att du kommer att lämna mig. Och du vet att du kommer att vara saknad och efterlängtad och att dina getingstick och sönderbrända armar och dåliga TV-repriser snart kommer att vara glömda och förlåtna.

Ja, du vet att jag förlåter dig allt och längtar efter dig när du inte är hos mig eftersom ingen finns som är som du. För även om du lämnar mig vet jag ju att jag kan lita på dig och att du kommer tillbaka varje år och varje år, precis när du står där i dörren och säger: Här är jag igen!, så tänker jag: Åh, tänk att jag fick träffa dig igen!, och jag ser på dig och tänker: Du är dig lik, jag hade bara glömt hur otroligt vacker du är! Och du vet att jag vill vara hos dig så mycket jag bara hinner innan du lämnar mig igen.

Det är sant!

Nä, jag skojade inte i mitt förra inlägg. Jag har verkligen ägnat vintern till att lära mig knyppla. Varför kan man fråga sig. Jo, det låg mycket i det jag skrev i förrgår; jag var helt enkelt uttråkad!

Jag var en uttråkad människa med för mycket fritid. Jag har ett på många sätt krävande yrke där jag hela tiden måste stå på tå och vara på hugget och då känns det viktigt att göra något meningsfullt av fritiden. Men jag kände att hänget framför TVn inte längre lockade, gemenskap med vännerna kändes ytlig och de många böckerna i vårt bibliotek kändes mer som en hot än ett löfte till avkoppling. Det var då som katalogen kom och jag sa till mig själv; den svåraste kursen! Först tänkte jag på arabiska, men fastnade sedan för knyppling. Jag är inte särskilt händig så det kändes som en sann utmaning!

Och utmaning har det varit! Svordomarna går inte längre att räkna, inte heller nålsticken i fingrarna. Men jag har lärt mig en grund. För den uttråkade människa jag fortfarande är finns mycket kvar att göra och lära, jag har inte kommit längre än till en början och det tycker jag är skönt. Livet, liksom knypplingen, blir aldrig klart och det är som det ska!