Det är sant!

Nä, jag skojade inte i mitt förra inlägg. Jag har verkligen ägnat vintern till att lära mig knyppla. Varför kan man fråga sig. Jo, det låg mycket i det jag skrev i förrgår; jag var helt enkelt uttråkad!

Jag var en uttråkad människa med för mycket fritid. Jag har ett på många sätt krävande yrke där jag hela tiden måste stå på tå och vara på hugget och då känns det viktigt att göra något meningsfullt av fritiden. Men jag kände att hänget framför TVn inte längre lockade, gemenskap med vännerna kändes ytlig och de många böckerna i vårt bibliotek kändes mer som en hot än ett löfte till avkoppling. Det var då som katalogen kom och jag sa till mig själv; den svåraste kursen! Först tänkte jag på arabiska, men fastnade sedan för knyppling. Jag är inte särskilt händig så det kändes som en sann utmaning!

Och utmaning har det varit! Svordomarna går inte längre att räkna, inte heller nålsticken i fingrarna. Men jag har lärt mig en grund. För den uttråkade människa jag fortfarande är finns mycket kvar att göra och lära, jag har inte kommit längre än till en början och det tycker jag är skönt. Livet, liksom knypplingen, blir aldrig klart och det är som det ska!